Aktivsyn AB
Blåbär
Antioxidanter skyddar mot sjukdom
2007-02-26
Det kommer allt fler bevis för att inte ens den bästa kosten är nog utan att det dessutom i många situationer behövs kosttillskott för att uppnå optimal hälsa. Rent praktiska resultat och erfarenheter brukar inte räcka för att övertyga vetenskapsmännen. De vill ha en förklaringsmodell för att vara helt nöjda. Idag ser det ut att finnas en förklaringsmodell som tillfredsställer allt fler och denna modell stämmer då för de flesta civilisationssjuk- domarna. För att förstå denna modell behövs en lektion i modern biokemi, som dock inte behöver vara alltför svår.
Liv är bland annat förbränning så att energi alstras som håller igång alla processer i celler och organ. Vi förbränner ständigt kolhydrater och fett varvid slutprodukterna blir kolsyra och vatten. Till skillnad från en öppen eld sker denna förbränning i små, små steg varvid en syreatom i taget fogas till det energigivande ämnet. Ibland flyttas vid oxidationen bara en udda elektron över från en förening till en annan. I denna kontinuerliga process bildas vissa mellanprodukter som kallas fria radikaler. De utmärker sig för att vara synnerligen aggressiva och angripa alla slags föreningar i sin omgivning. Fria radikaler kan dels bildas i kroppen vid förbränningen dels komma från yttervärlden i luft, vatten och mat. De sista är t.ex. ren eller koncentrerad syrgas, joniserande strålning (röntgen, radioaktivitet), ozon, kväveoxider, carcinogener, mutagener, kemoterapeutiska, klorföreningar som koltetraklorid och alla slags kemikalier som ej normalt finns i den biologiska världen.
De fria radikaler som bildas i kroppen är superoxid (O2•), hydroxylsuperoxid (HO2•), hydroxylradikal (HO•) och väteperoxid (H202), Alla dessa bildas normalt vid förbränningen men ombildas raskt av kroppens enzymer till ofarliga produkter. De bildas i extra stor mängd vid försämrad blodcirkulation, inflammation och degenerativ sjukdom och är därvid delvis orsak till att dessa sjukdomar åstadkommer vävnadsskador.
De fria radikalerna bildas i blod, vävnadsvätska, i cellväggar och cellernas inre. De kan då angripa och förstöra alla slags föreningar, men den struktur där de gör mest skada är cellväggarna. Dessa är uppbyggda av ett dubbellager av fettsyror varvid för en fullgod funktion cellväggarna måste innehålla en avsevärd mängd s.k. omättade fettsyror. De fria radikalerna kan alltså angripa, förändra och förstöra alla slags föreningar i kroppen, men speciellt cellväggarnas omättade fettsyror. När dessa fettsyror angrips brukar man säga att de "härsknar" eller oxideras (peroxideras). Då bildas nya föreningar, som i sin tur angriper nya fettsyror i en ond cirkel så att en rad vävnadsskadande ämnen uppstår som förstör cellväggar och skadar eller dödar cellerna. Detta är alltså underlaget till åderförkalkning med försämrad cirkulation i hjärta, hjärna, njurar och ben. Den vanligaste slutpunkten vid uttalad åderförkalkning är hjärtinfarkt, eventuellt med döden som följd. Frekvensen av hjärtinfarkt är den vanligaste variabeln som man mäter för att värdera graden av åderförkalkning i en befolkning.
Om de fria radikalerna angriper kromosomerna bidrar de då uppkomna skadorna till mutationer och cancer. I princip kan alla vävnader angripas och förstöras på detta sätt. De fria radikalerna som kommer utifrån kan alltså i viss mån undvikas genom att man skyddar sig för joniserande strålning och kroppsfrämmande kemikalier (vår tids miljöförstöring som även förstör vår inre miljö).
De fria radikalerna som bildas i kroppen vid ämnesomsättningen kan vi likaså i stor utsträckning skydda oss mot. Att de bildas går inte att förhindra, men kroppen har ett försvar bestående i en rad enzym och andra skyddsfaktorer. Enzymen är superoxiddismutas, glutationperoxidas och katalas. Skyddsfaktorerna är C-vitamin, E-vitamin, A-vitamin, beta-karoten och glutation (en peptid uppbyggd av 3 aminosyror), m.fl. substanser. Alla dessa skyddsfaktorer kallas även antioxidanter då de förhindrar uppkomsten av farliga oxidationsprodukter som skadar cellerna. Superoxiddismutas innehåller koppar och zink, glutationperoxidas innehåller selen, katalas innehåller zink. De enzym som skyddar cellerna mot fria radikaler är alltså beroende av att det finns tillräckliga mängder selen, zink och koppar i kroppen. Det är klart visat i djurförsök att ett underskott av dessa spårelement nedsätter kroppens försvar mot fria radikaler i situationer där djuren utsätts för sådana genom tillförsel utifrån och man mäter t.ex. deras överlevnad, frekvens av cancer eller experimentell arterioskleros. Rent logiskt måste man vänta sig motsvarande mekanismer hos människa även om de där är svåra eller omöjliga att i alla detaljer experimentellt påvisa. Samma samband mellan sjukdom och brist på vardera beta-karoten, A-, C- eller E-vitamin eller flera ihop har påvisats på djur eller i cellodlingar. Brist på någon av dessa faktorer ökar frekvensen av cancer eller experimentell arterioskleros. D.v.s. sambandet med vitamin E är mer komplicerat. E-vitamin kan bestämmas i blodet och om frekvensen av hjärtinfarkt i en befolkning sätts i relation till deras genomsnittliga E-vitaminhalt i blodet får man inte alltid ett samband. Detta har numera förklarats. E-vitamin transporteras i blodet bundet till lipider (fettämnen) huvudsakligen kolesterol, som suger åt sig och binder tillgängligt E-vitamin. Inom vissa gränser kan därför halten av E-vitamin mer vara en indikator på hur mycket kolesterol det finns i blodet än på hur mycket som finns tillgängligt som skyddsfaktor mot fria radikaler. Vid bedömning av E-vitaminstatus måste en korrektion göras för halten av kolesterol. Om detta görs finns ett tydligt samband så att låga, korrigerade E-vitaminhalter är förenade med en ökad frekvens av hjärtinfarkt. Professor K F Gey har i ett internationellt samarbete mellan många länder med varierande frekvens av hjärtinfarkt konstruerat ett mått på värdet av alla dessa faktorer. Han sammanväger mängden av både korrigerat E-vitamin med mängden selen, C-vitamin och beta-karoten och får då ett index på den totala antioxidanteffekten. När detta index jämförs med frekvensen av hjärtinfarkt visar det sig att korrelationen (sambandet) är den starkaste som påvisats för någon faktor (korrelationskoefficient 0,94). Som vanligt är det inte så att en sjukdom har en orsak utan att många samverkar. Ju flera av dessa orsaker som kan elimineras, desto tydligare effekt erhålls på frekvensen av den aktuella sjukdomen.
Den som idag vill undvika risken för åder- förkalkningssjukdomar, i första hand hjärtinfarkt, bör se till att få en riklig tillförsel av selen, A-, C- och E-vitamin samt även se till att det finns koppar och zink i kosten., + så många olika näringsämnen som möjligt Då det kan vara svårt att få tillräckligt i kosten, kan man inta kosttillskott med alla dessa essentiella näringsämnen. För att få god hälsa behövs sannolikt alltid kosttillskott. Man måste dock ha klart för sig att sådan tillförsel mer sällan ger omedelbara hälsoresultat. De sjukdomar som här diskuteras - åderförkalkning och cancer - är sjukdomar som skall förebyggas i ett mycket långt tidsperspektiv.
2007-02-26
Det kommer allt fler bevis för att inte ens den bästa kosten är nog utan att det dessutom i många situationer behövs kosttillskott för att uppnå optimal hälsa. Rent praktiska resultat och erfarenheter brukar inte räcka för att övertyga vetenskapsmännen. De vill ha en förklaringsmodell för att vara helt nöjda. Idag ser det ut att finnas en förklaringsmodell som tillfredsställer allt fler och denna modell stämmer då för de flesta civilisationssjuk- domarna. För att förstå denna modell behövs en lektion i modern biokemi, som dock inte behöver vara alltför svår.
Liv är bland annat förbränning så att energi alstras som håller igång alla processer i celler och organ. Vi förbränner ständigt kolhydrater och fett varvid slutprodukterna blir kolsyra och vatten. Till skillnad från en öppen eld sker denna förbränning i små, små steg varvid en syreatom i taget fogas till det energigivande ämnet. Ibland flyttas vid oxidationen bara en udda elektron över från en förening till en annan. I denna kontinuerliga process bildas vissa mellanprodukter som kallas fria radikaler. De utmärker sig för att vara synnerligen aggressiva och angripa alla slags föreningar i sin omgivning. Fria radikaler kan dels bildas i kroppen vid förbränningen dels komma från yttervärlden i luft, vatten och mat. De sista är t.ex. ren eller koncentrerad syrgas, joniserande strålning (röntgen, radioaktivitet), ozon, kväveoxider, carcinogener, mutagener, kemoterapeutiska, klorföreningar som koltetraklorid och alla slags kemikalier som ej normalt finns i den biologiska världen.
De fria radikaler som bildas i kroppen är superoxid (O2•), hydroxylsuperoxid (HO2•), hydroxylradikal (HO•) och väteperoxid (H202), Alla dessa bildas normalt vid förbränningen men ombildas raskt av kroppens enzymer till ofarliga produkter. De bildas i extra stor mängd vid försämrad blodcirkulation, inflammation och degenerativ sjukdom och är därvid delvis orsak till att dessa sjukdomar åstadkommer vävnadsskador.
De fria radikalerna bildas i blod, vävnadsvätska, i cellväggar och cellernas inre. De kan då angripa och förstöra alla slags föreningar, men den struktur där de gör mest skada är cellväggarna. Dessa är uppbyggda av ett dubbellager av fettsyror varvid för en fullgod funktion cellväggarna måste innehålla en avsevärd mängd s.k. omättade fettsyror. De fria radikalerna kan alltså angripa, förändra och förstöra alla slags föreningar i kroppen, men speciellt cellväggarnas omättade fettsyror. När dessa fettsyror angrips brukar man säga att de "härsknar" eller oxideras (peroxideras). Då bildas nya föreningar, som i sin tur angriper nya fettsyror i en ond cirkel så att en rad vävnadsskadande ämnen uppstår som förstör cellväggar och skadar eller dödar cellerna. Detta är alltså underlaget till åderförkalkning med försämrad cirkulation i hjärta, hjärna, njurar och ben. Den vanligaste slutpunkten vid uttalad åderförkalkning är hjärtinfarkt, eventuellt med döden som följd. Frekvensen av hjärtinfarkt är den vanligaste variabeln som man mäter för att värdera graden av åderförkalkning i en befolkning.
Om de fria radikalerna angriper kromosomerna bidrar de då uppkomna skadorna till mutationer och cancer. I princip kan alla vävnader angripas och förstöras på detta sätt. De fria radikalerna som kommer utifrån kan alltså i viss mån undvikas genom att man skyddar sig för joniserande strålning och kroppsfrämmande kemikalier (vår tids miljöförstöring som även förstör vår inre miljö).
De fria radikalerna som bildas i kroppen vid ämnesomsättningen kan vi likaså i stor utsträckning skydda oss mot. Att de bildas går inte att förhindra, men kroppen har ett försvar bestående i en rad enzym och andra skyddsfaktorer. Enzymen är superoxiddismutas, glutationperoxidas och katalas. Skyddsfaktorerna är C-vitamin, E-vitamin, A-vitamin, beta-karoten och glutation (en peptid uppbyggd av 3 aminosyror), m.fl. substanser. Alla dessa skyddsfaktorer kallas även antioxidanter då de förhindrar uppkomsten av farliga oxidationsprodukter som skadar cellerna. Superoxiddismutas innehåller koppar och zink, glutationperoxidas innehåller selen, katalas innehåller zink. De enzym som skyddar cellerna mot fria radikaler är alltså beroende av att det finns tillräckliga mängder selen, zink och koppar i kroppen. Det är klart visat i djurförsök att ett underskott av dessa spårelement nedsätter kroppens försvar mot fria radikaler i situationer där djuren utsätts för sådana genom tillförsel utifrån och man mäter t.ex. deras överlevnad, frekvens av cancer eller experimentell arterioskleros. Rent logiskt måste man vänta sig motsvarande mekanismer hos människa även om de där är svåra eller omöjliga att i alla detaljer experimentellt påvisa. Samma samband mellan sjukdom och brist på vardera beta-karoten, A-, C- eller E-vitamin eller flera ihop har påvisats på djur eller i cellodlingar. Brist på någon av dessa faktorer ökar frekvensen av cancer eller experimentell arterioskleros. D.v.s. sambandet med vitamin E är mer komplicerat. E-vitamin kan bestämmas i blodet och om frekvensen av hjärtinfarkt i en befolkning sätts i relation till deras genomsnittliga E-vitaminhalt i blodet får man inte alltid ett samband. Detta har numera förklarats. E-vitamin transporteras i blodet bundet till lipider (fettämnen) huvudsakligen kolesterol, som suger åt sig och binder tillgängligt E-vitamin. Inom vissa gränser kan därför halten av E-vitamin mer vara en indikator på hur mycket kolesterol det finns i blodet än på hur mycket som finns tillgängligt som skyddsfaktor mot fria radikaler. Vid bedömning av E-vitaminstatus måste en korrektion göras för halten av kolesterol. Om detta görs finns ett tydligt samband så att låga, korrigerade E-vitaminhalter är förenade med en ökad frekvens av hjärtinfarkt. Professor K F Gey har i ett internationellt samarbete mellan många länder med varierande frekvens av hjärtinfarkt konstruerat ett mått på värdet av alla dessa faktorer. Han sammanväger mängden av både korrigerat E-vitamin med mängden selen, C-vitamin och beta-karoten och får då ett index på den totala antioxidanteffekten. När detta index jämförs med frekvensen av hjärtinfarkt visar det sig att korrelationen (sambandet) är den starkaste som påvisats för någon faktor (korrelationskoefficient 0,94). Som vanligt är det inte så att en sjukdom har en orsak utan att många samverkar. Ju flera av dessa orsaker som kan elimineras, desto tydligare effekt erhålls på frekvensen av den aktuella sjukdomen.
Den som idag vill undvika risken för åder- förkalkningssjukdomar, i första hand hjärtinfarkt, bör se till att få en riklig tillförsel av selen, A-, C- och E-vitamin samt även se till att det finns koppar och zink i kosten., + så många olika näringsämnen som möjligt Då det kan vara svårt att få tillräckligt i kosten, kan man inta kosttillskott med alla dessa essentiella näringsämnen. För att få god hälsa behövs sannolikt alltid kosttillskott. Man måste dock ha klart för sig att sådan tillförsel mer sällan ger omedelbara hälsoresultat. De sjukdomar som här diskuteras - åderförkalkning och cancer - är sjukdomar som skall förebyggas i ett mycket långt tidsperspektiv.
